Tänk om det alltid var som det är just nu.

Tänk att det kan kännas såhär bra, att vi kan säga till varandra att vi äntligen känner att vi hör hemma. Allt är bra utan att vara fantastiskt. Saker är som förr och ändå nytt. Att känna sig hel utan att slitas itu. Nu kan vi leva på korta möten för att vi vet att de kommer igen och igen och igen. Nya männsikor tar inte längre delar av mig för att behålla dem för sig själva, de ger mig istället delar av mig jag inte visste fanns. Det är inte överväldigande. Det är en känsla av att vara tillfreds med allt som det är. Det är att vara nyfiken på det som kommer. Det är att ha distans till mig själv och känna att allt kommer att gå bra. Nu vill jag leva. Nu vet jag att livet har börjat.