Mellanrum

Imorse förstod jag att min värld plötsligt hade skjutits åt sidan och bidragit till att tiden stannat. Nu när tiden stannat bestämde jag mig för att något måste passera för att världen inte skulle driva mig till vansinne så jag satte mig på en buss. När bussen kom till järntorget klev jag inte av som jag borde. Att se världen passera utanför fönstret gjorde mig lugn och att kliva av för att ta mig till skolan var därför inget alternativ. Jag klev inte av förrän vi kom till ändhållplatsen. Världen passerade utanför fönstret, men det var inget jag tänkte särskilt mycket på. Det är ungefär som att när tiden går känner du det utan att känna efter, men idag stod tiden still och utanför flög världen förbi och jag tänkte inte direkt på det.

Efter att jag rökt den enda cigarett jag hade med mig på ändhållplatsen klev jag på en spårvagn som tog mig fram och tillbaka genom staden likt en pappa som vaggar sitt barn. Någonstans i fram och tillbaka hamnade jag i en trygg hamn mitt i staden. Där satt jag på en pall med min bok bredvid män, också på pallar, som koncentrerat läste sina tidningar. Jag undrade om tiden stod stilla också för dem. Ingen av oss sa någonting förrän mannen bredvid mig sa "Det är nu lugnet tar slut och tjatet tar vid". Jag la märke till att han trots att vi var inomhus hade på sig en orange regnrock. Männen runtomkring oss kikade upp från sina tidningar och sen följde en dialog mellan mig och mannen i regnrock men jag förstod aldrig var vi började och slutade, och plötsligt reste han sig upp och sa "vi ses" och gick ut genom dörren. 

Precis som han försvunnit klev en annan man in genom dörren. Männen runt omkring mig hälsade på honom och han slog sig ner på en pall alldeles framför mig. Sen sträckte han fram handen mot mig och tittade på handen jag höll min bok i. Jag sträckte fram boken mot honom så att han kunde läsa omslaget men något i hans blick fick mig genast att förstå att han var ute efter något annat. Han fortsatte titta på mig hand så jag sträckte den mot honom och han la den i sin med min handflata blottad. Han granskade den några sekunder och såg mig sedan djupt i ögonen och sa till mig "Jag ser att du bär på ett lugn. människor dras till dig." sen som en parantes frågade han "tillhör ditt hjärta någon pojke?" utan att invänta något svar fortsatte han trots att jag hasplade ur mig "Nej, men..". "Jag kan också se att du är en konstnär."

Han släppte min hand men såg mig fortfarande djupt i ögonen och jag undrade om han kände att min tid stod still. Pallarna hade vid den här tidpunkten format en ring (eller hade de stått så hela tiden, ingen tid hade ju förflutit). Tidningarna hade männen lagt åt sidan och jag satt där mitt i allt med min bok i knät och mannen framför mig såg mig fortfarande djupt i ögonen. Jag undrade vad han såg men jag vågade inte säga något. Efter att många tankar passerat började en äldre man med skakiga händer som satt på en pall under ett bord att lågmält prata med en man i närheten och långsamt förstod jag att det var dags. Utan att veta vad som var dags reste jag mig från pallen, nickade mot männen i ett farväl och gick förbi människor som stod runt bord och drack kaffe och gick sedan ut genom dörren. Jag kände hösten som omfamnade mig, doften, vinden, kylan, och insåg att tiden inte stod still längre.