Mad world

För första gången på fyra nätter har jag lyckats prioritera sömn och ändå vaknar jag med samma hjärta som igår och det slår skiten ur mig. Ikväll kommer L hem och han kommer att fösöka tala förstånd med mig men jag kommer säkert inte lyssna.

Distraktioner

Klädd i trikåer och med band runt håret sitter jag och läser om renässans litteraturhistoria i en lägenhet med en tiger som enda sällskap. Mitt hjärta slår och en flicka skriver om rosa moln och kärnexplosioner. De skulle inte tro mig om jag berättade nu men hon är här för att stanna och jag dansar inombords.

Kvällshissen

Våning nr 1.
Vissa kvällar slutar med ångest och tvserietittande.
Våning nr 2.
Andra kvällar slutar med tedrickande vänner i mitt kök.
Våning nr 3.
Några få kvällar slutar med att jag får nattligt sällskap, ofta då i kombination med tedrickande.
Våning nr 4.
De flesta kvällar slutar precis som den här, med huvudet fullt och känslor som ett trassel. Trots allt är det fint att efter mentalt kaos kunna lägga huvudet på sin kudde och bara andas ut. Det är precis vad jag ska göra nu, vem vet vilken våning kvällshissen stannar på imorgon?

I WON'T BE LEAVING SOON

Det kryper i hela kroppen på mig och festsuget är nästan oemotståndligt. Det är meningen att jag ska göra ett videoblogginlägg nu men det är inte riktigt min grejj så jag ska försöka sätta ord på mina tankar kring bloggen trots min galna, hormonstinna kropp.

Här är ett litet soundtrack från mig:


Alltså,
Om jag kunde skulle jag bo tillsammans med Hanna, men nu när min näst intill icke existerande ekonomi gör det omöjligt har jag i bloggen ändå kunnat samla mina tankar i samma forum som den underbara människa Hanna är. De här sex månaderna har varit precis som den bergochdalbana mitt liv alltid är och i alla de olika looparna och galna stupen har jag försökt att blogga med mitt, ibland trasiga, lilla hjärta. Det konstigaste med bloggen har ändå varit att inte få läsa Hannas inlägg, att bara få höra hennes tankar de få gånger vi träffats varje månad när hennes ord hela tiden var så nära.

Här kommer några citat från mina blogginlägg som en sammanfattning av vad jag har kommit fram till kring temat kärlek:

"I bokaffären finns böcker om kärlek vart jag än vänder mig, men jag vill bara veta hur det känns"

"Vad kärlek än är så känner jag kärlek till honom"

"Att vi känner kärlek tror jag är en sanning, alltså är kärlek en känsla. Vi kan dö av brustet hjärta, så långt kan våra känslor påverka vår kropp.
Men hur långt kan man gå för kärlek?
Människor dör över hela vår jord för dem de älskar. Jag har svårt att föreställa mig hur sådan kärlek skulle bebo min kropp, men det gör den uppenbarligen, annars skulle mitt hjärta inte banka skiten ur mig. Kärleken är kanske känslan som knyter oss sammman, vilken relation man än har."

"Jag är här, kärleken, titta på mig nu."

"Kärlek är en flyktig känsla som kan att komma att glida dig ur händerna, och det är okej. Känslan kommer igen."


Jag vill fortsätta blogga med min galet fina bloggpartner, ingen tvekan om saken men jag tror att vi båda är överens om att bloggen kommer att kretsa kring våra liv i allmänhet och inte med fokus på sökandet efter kärlek som fram tills nu. Mitt sökande har varit krokigt, med många tankar men inte mycket till agerande.
Jag kommer att fortsätta försöka sätta ord på mina tankar och känslor och dela med mig av det jag tycker är viktigt, och såklart kommer kärlek högt på den listan.

Sökandet efter kärlek är inte över på långa vägar för min del men den här bloggen kommer att få ta del av fler delar av mig än just sökandet framöver.

All kärlek till alla er där ute.

SEX månader

WAAAH. Det har redan gått sex månader och vi ska nu ta reda på vad fan vi ska göra nu. November till maj har vi bloggat om det mesta och kärlek utan att ha någon som helst aning om vad den andra skrivit. Nu får vi äntligen läsa varandras gamla blogginlägg!! De här sex månaderna har varit grymma och bloggen har varit världens bästa anledning att få träffa sin otroliga bloggpartner.

Mer information kring hur kärleksmaffian kommer att fortsätta kommer.. Redan imorgon! Sug på den ni!

ALL KÄRLEK FRÅN OSS BÅDA!!!

WHY FEAR DEATH - BE SCARED OF LIVING

Vardagsångest

Jag gick till skolan för att försöka suga åt mig känslan av att vara påväg någonstanns men insåg med en gång att det låg ett moln av hopplöshet över skolgården. Jag förstår verkligen inte var folk hittar sin väg frammåt. Alla vägar jag försökt gå leder ingen vart. Jag förstår inte hur människor lever samma innehållsfattiga liv dag ut och dag in, jag klarar det bara inte. Mina ben tog mig snabbt någon annanstanns och jag hamnade här, i en park mitt i staden. Bredvid kanalen och båtarna, mellan lunchande studenter och mammalediga som suger åt sig sol. Jag skolkar inte bara från skolan utan också från livet, vad det än innebär.

Livet är gött när man kan hångla sig till läppbalsam

Internet?

Jag fattar inte internet längre. Inte varför jag slösar så mycket tid. Måste sluta. Ska införa ransonering. Det är onödigt.

Någonstans mellan Göteborg och kärra

Jag är sällan så lugn och tom i huvudet som när jag läser faktum på bussen. Att åka buss är som att sitta i en bilkö - ingenting du gör kommer få resan att gå snabbare och det är bara att finna sig i det. Att läsa faktum sen är att känna att livet kommer att gå frammåt vare sig du vill eller inte och det kan komma att gå åt vilket håll som helst. Inte för att jag tror att jag kommer bli en svindryg miljonär, men annars, jag kan komma att hamna var som helst. Jag känner hur folk iaktar mig men i mitt otroliga lugn kan jag inte bry mig mindre, bussen kommer att ta mig till min hållplats och det är det enda som betyder något.

Väl framme i Kärra ger jag bort min faktum till en farbror.

Om sanningen ska fram

så är det faktiskt så att jag är dålig på kärlek.
Jag är dålig på att hålla mig undan från saker jag inte ens vill.
Jag är en efterhängsen tönt om du säger att "vi kanske ligger ikväll".

Gillar inte mönster. Mina mönster. Det är så dumt. Så jävla dumt.

Bara lär dig. Och börja skaffa dig täckning för det du säger.

Slagsmålsdrömmar

Ledsen, arg och besviken tog jag mig från Bup idag och tänkte aldrig igen. Hopplöshet blev soundtracket på dagen tills jag tog mig till monki för att rensa min plånbok på hundralappar och samtidigt byta skinn. Vad gör man inte för att känna lite glädje när allt känns grått och ledsamt?