Sitter jag i trappuppgången och har inga tårar kvar. Min kropp skriker på mig att sticka igen men jag orkar ändå inte. Det är kallt ute. Hela min värld är kall. Jag går inte in än för jag vet att allt kommer att fortsätta så fort jag sätter dörren innanför tröskeln. Inte än. Jag orkar inte det. Det blev inte bättre. Det blev ingen jul och bara en kort sekund tänkte jag på Jesu födelse.
Jag börjar få tilbaks känseln i mina ben nu. Jag har allt av värde jag fick i julklapp i väskan, rädd för att hon kommer lägga vantarna på det om jag släpper det ur sikte. Klänningen jag väntat på har de "tappat bort", annars skulle jag tagit med den. Det är julafton. Jag sa rakt ut att det här var den jävliaste julen någonsin. Jag nämnde aldrig hur mitt hjärta vrider sig i kramper och gömmer sig i en mörk vrå. Allt för att det ska kännas lite mindre.
Hennes moderskärlek är osynlig. Jag går in igen ändå.
1 kommentar:
från norrland går iallafall tankarna till dig, talar för två systrar när jag skriver det. vi <3 dig = sant
Skicka en kommentar