Att vara i en relation verkar vara att spela ett spel. Men när jag tänker på det vill jag ofta inte vara med alls, är det inte meningen att det ska kännas som att man är gjorda för varandra? Vad är det för mening att spela spel då? Eller är det bara det bara en dum romantiserad bild av förälskelsen? Jag blir förvirrad.
Så vaknar jag och trasslar med en gång in hjärtat i fel människas ord, hur är det möjligt?
En annan sak som hänt är att flickan som jag aldrig vetat säkert med har hittat en pojke nu, och det gör mig glad, för hennes skull. Vi skulle inte fungerat, skulle aldrig gjort det i längden. Jag förstod bara aldrig vad hon kände.
Men åh, jag minns hennes mjuka läppar och hennes hud mot min. Jag minns hur mitt hjärta brann. Kanske var det så förälskelsen kändes?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar