Jag vill börja med att be om ursäkt för mitt försvinnande här på bloggen. Det känns illa att jag inte har skrivit på så länge. Hoppas att Nelly har kunnat underhålla er oavsett. Jag tror att hon hon har det, även om jag inte vet. Dock kan jag säga att jag nu befinner mig på en ny plats och detta känns mycket bra.
Jag har flyttat hemifrån med andra ord. Därför har en del praktiska fixerier hindrat att jag har kunnat blogga. Hoppas att jag är ursäktad.
Suttit och tänkt mycket på bloggen. Att det känns väldigt bra såhär långt. Att detta känns som en bra kanal att fundera om kärlek i. Väldigt glad att jag och Nelly inte stannade vid tanken utan också gjorde. Att göra gillar jag.
Förmodligen är jag ganska rädd för kärlek. Just för att det är läskigt att ge sig in i allt det där som det innebär. Att vilja ha någon. Vilja att någon ska tycka om en. Vilja att någon ska vilja vara med en.
För jag är nog bra på att skoja, flörta, visa intresse. Det är när det känns i mig som det blir svårare. Jag kan lätt vara med tills det blir allvar. Då vill jag springa i motsatt riktning. För det är som Håkan Hellström sa i någon artikel: Det gör ont.
Ja, det gör förbannat ont i början. Då det pirrar och kliar i varenda cell. Även när man tänker att det är bra så gör det ont. Förhoppningsvis försvinner det onda och det känns bra. Tryggt och ärligt. Kanske lite tråkigt. Men ett bra tråkigt.
Men du, det är alltid värt det. Oavsett smärta. För man kommer lite längre med sig själv även om man inte kommer längre med den person/ de personerna man älskar.
Önskar jag kunde leva lika lätt efter de visdomsorden som det är lätt att skriva dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar