Jag tycker det är svårt nog att vara ihop med bara en. Tänkte försöka lära mig det först åtminstone. Tänker annars att poly-förhållanden kan funka om man bor på mer än en plats. En i varje hamn så att säga. Om man inte nu råkar förälska sig flera personer i varandra på samma gång, vilket känns osannolikt eftersom det är så jävla svårt att träffa rätt med bara en. Men visst, skulle detta hända och man har sån tur så är det nog toppen! Det där med att ha en huvudpartner och sen några andra lösa som är underordnade tror jag inte alls på. Det blir maktspel och svartsjuka till slut, garanterat. Vilket det ofta blir i monogama förhållanden också iofs men då är det åtminstone okej att få ha de där känslorna. Men alla är vi olika och för vissa kanske det funkar toppen att hålla isär sex och kärlek osv. Ibland känns det mer relevant att tala för gammal luthersk tvåsamhet än polyamori i de kretsar jag befinner mig i där folk ger upp sina förhållande så fort något känns lite halvdåligt eller grönare gräs lockar. Och inte kämpar för allt det fina man faktiskt har bara för att alla ska vara så jävla fria och självständiga. Ibland tänker jag att folk är bortskämda. Samtidigt som alla så klart ska få göra vad som känns bäst och rätt. Men gå helt på känsla är inte alltid det rätta tror jag. Peace
När jag tänker på poly-mono-diskussionen så dyker det ofta upp tankar om att det stör mig att det ofta inom queervärlden tycks råda en mycket sträng poly-/relationsanarkinorm som totalt fördömer monogami på alla sätt och vis. Det tycks liksom finnas EN ENDA SORTS monogami och den innebär utan undantag att en kväver varandra i rasande fart och att en är en dålig människa för att en vill ha något sådant i sitt liv.
Jag är väldigt medveten om att det i samhället i stort råder en mononorm och det gör mig så sjukt förbannad att människor inte kan tänka utanför sina egna trångsynta små lådor och förstå att det finns väldigt många människor som har förmågan att bli kära i/vill ha förhållandelika relationer med flera personer samtidigt och/eller helt enkelt inte har lust att sätta en etikett på sina relationer. Människor som försöker begränsa andra är något av det mest irriterande jag vet. De borde gå hem och ta sig en rejäl funderare, vad mig anbelangar.
Men det där måste ju fungera åt andra hållet också. I subkulturer bildas det också normer och dessa normer kan vara minst lika begränsande som de som finns i de s.k. "mainstream-kulturerna". Enligt mig är det iallafall i göteborg (och i sthlm också från vad jag har hört) helt enkelt ganska fult att vara monogam inom queervärlden. Detta förstärks av att ett antal människor går runt och pratar om monogami som att det vore det mest ondskefulla som någonsin existerat. Min åsikt är att människor är olika. Alla har inte förmågan att bli kära i fler personer. Väldigt många har det, men inte alla. Alla skulle inte må bäst av att vara ickemonogama eller leva enligt relationsanarkins tankesätt. Väldigt många mår otroligt bra av det och det gör mig verkligen lycklig att det här har blivit allt vanligare, att människor börjar leva som de vill istället för att försöka vara något som de bara mår dåligt av. Men det är inte så enkelt som att alla monogama förhållanden är skitdåliga och bara leder till lidande. Det hade ju varit party om det vore så. Men det är inte så enkelt. Saker är komplexa. Självklart håller jag med om att det finns delar av det här med att ha monogama relationer som är väldigt riskfyllda, att det finns stor risk att båda börjar må väldigt dåligt just p.g.a. den sociala konstruktion som ett monogamt förhållande är. Men det finns tusen olika former av monogama förhållanden, precis som att det finns tusen olika former av att vara polyamorös eller relationsanarkist. Jag tror bara att människor i allmänhet behöver öppna ögonen för olikheterna inom en och samma företeelser.
(delar upp min kommentar i två delar eftersom den tydligen var för stor för att skicka i ett inlägg :))
När jag tänker på poly-mono-diskussionen så dyker det ofta upp tankar om att det stör mig att det ofta inom queervärlden tycks råda en mycket sträng poly-/relationsanarkinorm som totalt fördömer monogami på alla sätt och vis. Det tycks liksom finnas EN ENDA SORTS monogami och den innebär utan undantag att en kväver varandra i rasande fart och att en är en dålig människa för att en vill ha något sådant i sitt liv.
Jag är väldigt medveten om att det i samhället i stort råder en mononorm och det gör mig så sjukt förbannad att människor inte kan tänka utanför sina egna trångsynta små lådor och förstå att det finns väldigt många människor som har förmågan att bli kära i/vill ha förhållandelika relationer med flera personer samtidigt och/eller helt enkelt inte har lust att sätta en etikett på sina relationer. Människor som försöker begränsa andra är något av det mest irriterande jag vet. De borde gå hem och ta sig en rejäl funderare, vad mig anbelangar.
Men det där måste ju fungera åt andra hållet också. I subkulturer bildas det också normer och dessa normer kan vara minst lika begränsande som de som finns i de s.k. "mainstream-kulturerna". Enligt mig är det iallafall i göteborg (och i sthlm också från vad jag har hört) helt enkelt ganska fult att vara monogam inom queervärlden. Detta förstärks av att ett antal människor går runt och pratar om monogami som att det vore det mest ondskefulla som någonsin existerat. Min åsikt är att människor är olika. Alla har inte förmågan att bli kära i fler personer. Väldigt många har det, men inte alla. Alla skulle inte må bäst av att vara ickemonogama eller leva enligt relationsanarkins tankesätt. Väldigt många mår otroligt bra av det och det gör mig verkligen lycklig att det här har blivit allt vanligare, att människor börjar leva som de vill istället för att försöka vara något som de bara mår dåligt av. Men det är inte så enkelt som att alla monogama förhållanden är skitdåliga och bara leder till lidande. Det hade ju varit party om det vore så. Men det är inte så enkelt. Saker är komplexa. Självklart håller jag med om att det finns delar av det här med att ha monogama relationer som är väldigt riskfyllda, att det finns stor risk att båda börjar må väldigt dåligt just p.g.a. den sociala konstruktion som ett monogamt förhållande är. Men det finns tusen olika former av monogama förhållanden, precis som att det finns tusen olika former av att vara polyamorös eller relationsanarkist. Jag tror bara att människor i allmänhet behöver öppna ögonen för olikheterna inom en och samma företeelser
5 kommentarer:
Jag tycker det är svårt nog att vara ihop med bara en. Tänkte försöka lära mig det först åtminstone. Tänker annars att poly-förhållanden kan funka om man bor på mer än en plats. En i varje hamn så att säga. Om man inte nu råkar förälska sig flera personer i varandra på samma gång, vilket känns osannolikt eftersom det är så jävla svårt att träffa rätt med bara en. Men visst, skulle detta hända och man har sån tur så är det nog toppen! Det där med att ha en huvudpartner och sen några andra lösa som är underordnade tror jag inte alls på. Det blir maktspel och svartsjuka till slut, garanterat. Vilket det ofta blir i monogama förhållanden också iofs men då är det åtminstone okej att få ha de där känslorna. Men alla är vi olika och för vissa kanske det funkar toppen att hålla isär sex och kärlek osv. Ibland känns det mer relevant att tala för gammal luthersk tvåsamhet än polyamori i de kretsar jag befinner mig i där folk ger upp sina förhållande så fort något känns lite halvdåligt eller grönare gräs lockar. Och inte kämpar för allt det fina man faktiskt har bara för att alla ska vara så jävla fria och självständiga. Ibland tänker jag att folk är bortskämda. Samtidigt som alla så klart ska få göra vad som känns bäst och rätt. Men gå helt på känsla är inte alltid det rätta tror jag. Peace
När jag tänker på poly-mono-diskussionen så dyker det ofta upp tankar om att det stör mig att det ofta inom queervärlden tycks råda en mycket sträng poly-/relationsanarkinorm som totalt fördömer monogami på alla sätt och vis. Det tycks liksom finnas EN ENDA SORTS monogami och den innebär utan undantag att en kväver varandra i rasande fart och att en är en dålig människa för att en vill ha något sådant i sitt liv.
Jag är väldigt medveten om att det i samhället i stort råder en mononorm och det gör mig så sjukt förbannad att människor inte kan tänka utanför sina egna trångsynta små lådor och förstå att det finns väldigt många människor som har förmågan att bli kära i/vill ha förhållandelika relationer med flera personer samtidigt och/eller helt enkelt inte har lust att sätta en etikett på sina relationer. Människor som försöker begränsa andra är något av det mest irriterande jag vet. De borde gå hem och ta sig en rejäl funderare, vad mig anbelangar.
Men det där måste ju fungera åt andra hållet också. I subkulturer bildas det också normer och dessa normer kan vara minst lika begränsande som de som finns i de s.k. "mainstream-kulturerna". Enligt mig är det iallafall i göteborg (och i sthlm också från vad jag har hört) helt enkelt ganska fult att vara monogam inom queervärlden. Detta förstärks av att ett antal människor går runt och pratar om monogami som att det vore det mest ondskefulla som någonsin existerat. Min åsikt är att människor är olika. Alla har inte förmågan att bli kära i fler personer. Väldigt många har det, men inte alla. Alla skulle inte må bäst av att vara ickemonogama eller leva enligt relationsanarkins tankesätt. Väldigt många mår otroligt bra av det och det gör mig verkligen lycklig att det här har blivit allt vanligare, att människor börjar leva som de vill istället för att försöka vara något som de bara mår dåligt av. Men det är inte så enkelt som att alla monogama förhållanden är skitdåliga och bara leder till lidande. Det hade ju varit party om det vore så. Men det är inte så enkelt. Saker är komplexa. Självklart håller jag med om att det finns delar av det här med att ha monogama relationer som är väldigt riskfyllda, att det finns stor risk att båda börjar må väldigt dåligt just p.g.a. den sociala konstruktion som ett monogamt förhållande är. Men det finns tusen olika former av monogama förhållanden, precis som att det finns tusen olika former av att vara polyamorös eller relationsanarkist. Jag tror bara att människor i allmänhet behöver öppna ögonen för olikheterna inom en och samma företeelser.
(delar upp min kommentar i två delar eftersom den tydligen var för stor för att skicka i ett inlägg :))
När jag tänker på poly-mono-diskussionen så dyker det ofta upp tankar om att det stör mig att det ofta inom queervärlden tycks råda en mycket sträng poly-/relationsanarkinorm som totalt fördömer monogami på alla sätt och vis. Det tycks liksom finnas EN ENDA SORTS monogami och den innebär utan undantag att en kväver varandra i rasande fart och att en är en dålig människa för att en vill ha något sådant i sitt liv.
Jag är väldigt medveten om att det i samhället i stort råder en mononorm och det gör mig så sjukt förbannad att människor inte kan tänka utanför sina egna trångsynta små lådor och förstå att det finns väldigt många människor som har förmågan att bli kära i/vill ha förhållandelika relationer med flera personer samtidigt och/eller helt enkelt inte har lust att sätta en etikett på sina relationer. Människor som försöker begränsa andra är något av det mest irriterande jag vet. De borde gå hem och ta sig en rejäl funderare, vad mig anbelangar.
(fortsättning följer..)
Men det där måste ju fungera åt andra hållet också. I subkulturer bildas det också normer och dessa normer kan vara minst lika begränsande som de som finns i de s.k. "mainstream-kulturerna". Enligt mig är det iallafall i göteborg (och i sthlm också från vad jag har hört) helt enkelt ganska fult att vara monogam inom queervärlden. Detta förstärks av att ett antal människor går runt och pratar om monogami som att det vore det mest ondskefulla som någonsin existerat. Min åsikt är att människor är olika. Alla har inte förmågan att bli kära i fler personer. Väldigt många har det, men inte alla. Alla skulle inte må bäst av att vara ickemonogama eller leva enligt relationsanarkins tankesätt. Väldigt många mår otroligt bra av det och det gör mig verkligen lycklig att det här har blivit allt vanligare, att människor börjar leva som de vill istället för att försöka vara något som de bara mår dåligt av. Men det är inte så enkelt som att alla monogama förhållanden är skitdåliga och bara leder till lidande. Det hade ju varit party om det vore så. Men det är inte så enkelt. Saker är komplexa. Självklart håller jag med om att det finns delar av det här med att ha monogama relationer som är väldigt riskfyllda, att det finns stor risk att båda börjar må väldigt dåligt just p.g.a. den sociala konstruktion som ett monogamt förhållande är. Men det finns tusen olika former av monogama förhållanden, precis som att det finns tusen olika former av att vara polyamorös eller relationsanarkist. Jag tror bara att människor i allmänhet behöver öppna ögonen för olikheterna inom en och samma företeelser
Webbläsaren lurade mig tydligen, för det funkade ju första gången jag skickade. Jaja, se det som en understrykning av mina ord. ;)
Skicka en kommentar